Tankar

Jag läste precis ett inlägg på Andrea Hedenstedt's blogg som jag tänkte prata lite om. Hon satte orden på hur jag känner, på ett så bra sätt vilket är anledningen till att jag citerar henne nu.
 
Jag är en känslomänniska, det betyder att allt jag känner, känner jag väldigt starkt. Är jag glad så är jag superglad, är jag ledsen så är jag väldigt ledsen. Det är väldigt sällan jag känner mig tom eller neutral, antingen av eller på. Jag kan bli avundsjuk på dom som uttrycker att dom är tomma inombords, ibland känns det som att det vore enklare. Jag är aldrig tom, jag är överfull av tankar, negativa som positiva. Jag älskar att jag har mina toppar och dalar men inte när det slår över, inte när jag grubblar och ältar och inte längre vet hur jag ska hitta ut ur en spindelväv av tankar och känslor.
 
Jag är exakt likadan. Jag känner verkligen alla känslor, så starkt, hela tiden. Mina tankar just nu går verkligen som en berg-och dalbana. För två veckor sedan flyttade jag till en helt ny stad, med juli-lönen som snabbt skulle minskas och utan några färdigställda planer kring jobb. Spännande tänkte jag. Spännande är det. Men känslofylld som jag är, känner jag miljontals andra känslor på en och samma gång. Ångest. Stress. Rädsla. För att nämna några. Jag är arbetslös och bor numera i en lägenhet där hyra och mat är de främsta utgifterna. Jag behöver ett jobb. Här kommer stressen in. Drivna, ambitiösa Frida klarar inte av att ligga hemma i soffan och slötitta på serier. Visst, det kan vara skönt men till en viss gräns. Jag vill helst ha ett jobb så fort som möjligt. Jag har hittills lämnat cv på 16 olika ställen, varit på en intervju och väntat på telefonamtal i hopp om att få framsteg i mitt arbetssökande. Just nu väntar jag på besked från intervjun jag varit på och jag hoppas innerligt att jag får det jobbet så jag slipper känna denna oro och stress som jag känner. Rädslan att misslyckas. 
 
Jag tycker verkligen om Umeå. Det är kul med en ny stad. Men, jag känner mig inte välkommen  Alla studenter som flyttar hit får verkligen ett varmt välkomnande, vilket jag förstår. Vi andra däremot, som också är nya i staden men som inte studerar, får inte något välkomnande haha. Staffan har fullt upp för det mesta så jag får klara mig mycket på egen hand. Det är jag som bestämmer hur mina dagar ska se ut, hur jag ska ta vara på dom på bästa sätt. Det krävs en viss drivkraft och vilja till det. Ibland är det lättare, ibland svårare. Jag vet att jag inte har varit här särskilt länge ännu, men jag känner mig oftast väldigt liten och ensam, så jag ser verkligen framemot tills jag fått lära känna nya människor samt fått ett jobb. 
 
Denna texten blev lite rörig men jag behövde mest skriva av mig och vill samtidigt dela med mig av lite tankar. Hoppas ni mår bra. 

Kommentarer
Postat av: Mica Juuso

Super fint skrivet älskade du!! Skickar tusen mentala kramar.

2017-09-11 @ 21:40:07
Postat av: Bigsis

Verkligen starkt skrivet bästa. Jag älskar dig för allt du är och vad du gör <3 Du kommer få utdelning.

2017-09-12 @ 19:47:09
Postat av: Elin Lyckander

Såå fint skrivet! Starkt att dela med sig! <333 Du kommer lyckas och du kommer klara det! Stora kramar!

2017-09-12 @ 20:35:10
Postat av: Mami

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

2017-09-16 @ 19:30:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0